31 mars 2021

I de isolerades tid

Hur många läste Pesten förra våren? Boken sög in mig när den kom i min väg under min läshungriga ungdom och gjorde att jag sedan läste alla böcker jag kom över av Camus. De existentiella frågorna är i fokus i en tid då liv och död tagit över vårt medvetande. Nytt kök känns inte längre som det mest angelägna samtalsämnet. Även om just heminredning verkar ha fått ett rejält uppsving under den ofrivilliga isoleringen. Enligt senaste statistiken kan man notera att böcker om filosofi och idéhistoria ökade sin försäljning markant under 2020. En del kan bero på att Martin Hägglund, svensk filosof verksam i USA, kom ut med boken Vårt enda liv? Den står på min att läsa hyllan, tillsammans med samlade verk av Lydia Sandgren och Renegater av Klas Östergren. 

På något sätt har mörkret ökat behovet av snälla böcker. Böcker utan rafflande handling eller alltför invecklade intriger. Vissa dagar har feelgoodromaner med titlar om bokhandlar och strandcafé oftast med ordet lilla för att markera att här är det mys, mys, trängt ut allt annat. Ute har det stormat, regnat och på TV:n har presskonferenserna avlöst varandra. Men på min lilla ö i det lilla bageriet har doften av nybakat bröd och uppklaringsbara missförstånd bäddat in mig i välbehövlig verklighetsflykt. Just nu läser jag boken om Gunnar Bohlins familjehistoria "Hovjuvelerarnas barn". Det är nu inte så mycket som handlar om juveleraren, desto mer om hans barn och då särskilt Gunnars farmor och hans pappas liv i Österrike före och under annekteringen. Välskriven. En berättelse om en familj som fick Båstad som sin gemensamma punkt under somrarna medan de sedan återvände till Paris, New York och Wien. Men nästa bok. Det måste bli Samlade verk. Med sitt knallgula omslag är den given att välja nu när det är påsk.

24 oktober 2017

Augustpriset och Westö

Det finns i Norden några författare som uppfyller också gamla tiders ideal. Det vill säga de har förmågan att berätta och arbeta med språket. Vän av ordning säger då med visst fog: Det är väl det som är ett författarskap. Jo men... Den episka berättelsen har länge fått stå tillbaka för mer politiska korrekta teman. Berättandet för berättandets skull utan politiska poäng att plocka hem har skuffats undan eller lyst med sin frånvaro. Därför gör det mig ont att Kjell Westö som skrivit en av de mer engagerande berättelserna i år inte ens är nominerad till Augustpriset. Det räcker inte med att skriva på svenska, man måste tydligen vara bofast här också. 

12 mars 2017

Bestseller = bra bok?

En bladvändare!? En bestseller? Paula Hawkins Kvinnan på tåget har redan filmats och lanseras som storfilm. Ska jag bli lika fascinerad och skippa sömnen bara för att få reda på hur det går? Jag är redo men luften går snabbt ur mig. Jag befinner mig på tåget tillsammans med kvinnan. Hon är alkoholist vilket mycket snabbt framgår. Hon är dessutom arbetslös vilket jag som läsare också får koll på redan från början.
Sedan åker vi tåg. Alla som åkt tåg vet att de i England ofta går alldeles invid radhustomters trädgårdar och flerfamiljshus med full insyn i de boendes vardagsliv. Det är som upplagt för en deckare. Och visst det går framåt. Kapitlen är korta. Scenerna flyhänt beskrivna. Några dröjer kvar lite längre. Kvinnans förhållande till väninnan som hon är inneboende hos. Förhållandet till spriten. Sedan är det detta tågåkande. Det känns som om det aldrig ska ta slut. Kanske är det för att även vi som läsare ska känna av tristessen. Kanske är det valet av huvudperson som gör att det tar emot till en början. Svårt att känna med henne. Sedan inser jag att nutidens sätt att skriva böcker med parallella handlingar och flera personer som för det hela framåt inte används i denna boken. Det här är en traditionell skriven bok med handling och en huvudperson. Just när det är deckare föredrar jag det nutida sättet. Efter några veckors började det bränna till och spänningen skruvades upp och även jag inser att det kan bli en bra film.

Sammanfattande betyg på en skala 1 - 10: 5

Intrig: 7

Språk: 7

Struktur: 5

11 mars 2017

Polisarbete i 20-talets Stockholm

Med spänd förväntan börjar jag läsandet av deckarförfattaren Pontus Ljunghills En osynlig. Författaren har rekommenderats varmt av Leif GW Persson, i TV-program och på bokomslaget. Är det här en ny favorit också för mig?
En åttaårig flicka, Ingrid Bengtsson, hittas mördad på Djurgården och kommissarie Stierna och hans kollegor tar sig an fallet. Långt före datorernas tid är det dörrknackning, genomgång i arkiv och register som gäller. Vi rör oss i Vasastan och på Kungsholmen i kvarter som i stort sett är oförändrade sedan 20-talet men restaurangerna och statusen har ändrats. Kommissarie Stierna är relativt nygift och förälskad i sin fru, men snart börjar uppdraget att få fast den som mördat Ingrid att ta över mer och mer av hans liv. Genom systematiskt arbete börjar skuggan av en gärningsman träda fram. Ska kommissarie Stierna lyckas gripa honom?
I floden av deckare där liken ibland staplas på varandra känns denna bok som ett välkommet avbrott. Ett brott. En polismans arbete, tankar och liv. Det är en deckare om en svunnen tid. Inga stora diskussioner om brist på resurser, reseräkningar eller traktamenten. En ny favorit också för mig? Nja, det ska vara Trenter om jag ska läsa om Stockholm förr de få gånger jag numera läser deckare.

Sammanfattade betyg på en skala 1-10: 5

Intrig: 6

Språk 4